Saltapinnar är också poesi

Kanske ville jag bara berätta att jag är en annan nu. En annan person. Det har hänt så mycket de senaste åren, samtidigt som det har hänt alldeles för lite. Eller nej föresten. Så kan man inte säga.

 

Det händer nog lika mycket varje dag i hela livet, om man bara lär sig att se de små sakerna som faktiskt sker utan att vi lägger märke till dem. Det är de små sakerna som är avgörande.

Så tänker jag ganska ofta.

De små, helt vardagliga sakerna, det är de som påverkar oss mest.

Jag tänker på det där som kan verka helt självklart, en fluga som surrar, kaffe som svalnar eller bara en dag som kommer efter en natt. Det verkar så självklart när man först tänker på det, om man tänker på det, men sen inser man att det inte alls är så enkelt. För visst hade man tänkt mer på det om det försvann?

 

Tänk dig en stor fest, hemmafest. Folk som pratar, skrattar och dricker. Folk som släpper alla spärrar och bara lever i nuet. Man tänker inte på att den höga dånande musiken finns där, den hör liksom till. den ska bara vara där. Alltid. Så man märker den inte, tänker inte ens på den.

Förens den försvinner.

Då stannar allt upp. Alla vänder sig om. Vad tyst det blev, tänker man. Först då inser man att musiken har varit där, hela tiden.

 

Varför är det så, att man nästan aldrig tänker på det självklara som alltid finns där, det som hör till.

Men så fort det försvinner, så fort musiken tystnar, ja då tänker man på det på en gång.

 

Tänk om man skulle öppna ögonen och verkligen se allt det som finns runt omkring en.

 

Det finns ju så fruktansvärt mycket. Så mycket som vi aldrig lägger märke till. Saker som vi tar för givet.

 

Det skrämmer mig, den tanken.

Men mest blir jag rädd för att man en dag ska förlora en nära person, som man tagit för given. Man ska aldrig ta någon för given. Aldrig. Det är lite som med ens familj. Den finns alltid där. Alltid, alltid, alltid. Man tänker inte mer på det, en självklarhet skulle många kalla det. Familjen bara finns. Men tänk om den en dag skulle sluta finnas? Tänk hur mycket man skulle förbanna sig själv för att man inte tog till vara på det som faktiskt funnits där hela tiden, men som man har varit för blind för att se.

Alla de där små självklara sakerna, de som man inte lägger någon mer tanke vid, men de som ändå finns där. Det är det som gör avtryck i oss. Och på oss. Kanske är det för att vi är vanedjur. Vi vill ha det så som vi alltid har haft det.

 

Man vänjer sig skrämmande fort vid saker som man har. Men man vänjer sig nästan aldrig vid saker som man har förlorat. Det kan vara både små och stora saker. En tröja som krympt i tvätten, en blomma som vissnat eller en vän som slutat andas. Det tar tid att vänja sig vid tillvaron utan det som man alltid har haft. Man kan gå runt och tänka på den där tröjan varje gång man öppnar garderobsdörren – det är jobbigt, men man kommer över det.

Vännen däremot. Den förlorande vännen.

Jag vet inte om man vänjer sig vid det tillslut. Kanske gör man det, kanske inte. Kanske vänjer man sig vid att man aldrig kommer att vänja sig vid det. Jag vet faktiskt inte. Men jag önskar att jag visste. Önskar att jag visste hur länge man kommer att gå runt med saknaden av en person som funnits i ens liv.

Jag vet inte vad meningen med livet egentligen är. Kanske är det att lära sig att älska. Kanske är det att sätta avtryck i någon, att göra skillnad. Om så är fallet, så vet jag flera som har lyckats med det i mitt liv. Jag har så många avtryck i mig. Stora och små. Några som jag tänker på dagligen och andra som kommer fram någon gång ibland. Skillnad har jag också fått i mitt liv. Stora och små. Skillnader helt enkelt. Det är fint att tänka på det. Personer, vänner som har gjort skillnad för mig bara genom att vara sig själva.

Är inte det otroligt? Att en person kan påverka någons liv bara genom att finnas. Det är stort för mig. Stort att man kan betyda något för någon annan bara genom att göra de vardagsval som man gör varje dag. Jag önskar jag gjort skillnad hos någon. Antagligen har jag det. Jag tror att alla någon gång har påverkat någons liv. Det kan vara bra eller dåligt, stort eller smått. Men det har ändå varit skillnad. Sånt är häftigt.

 

Skillnad.

 

Det finns många som under mina år har gjort skillnad för mig. Många som verkligen har påverkat mig och inspirerat mig. Medvetet och omedvetet. Det är jag glad för.

 

Tänk, vad hade man gjort om man aldrig inspirerades av andra? Och vad hade man gjort om musiken inte stannade någon gång emellanåt?


Kommentarer
Postat av: Jolina





Du är så klok vännen, och så djup. <3

2010-09-14 @ 20:37:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0