Jag har skev verklighetsuppfattning.

 

Och kanske är det därför jag blir himlastormande i humöret när regnet öser ner och jag precis har kramat dig hejdå och vi lämnat tågstationen bakom oss.

 

Därför har jag bara paraplyer som skyddar mot annat än vattendroppar.

 

Vägen känns hundratusen gånger lättare att gå när vädret matchar mitt humör trots att jag alltid har uppförsbacke hem, fast det gör inte så mycket för jag tycker om regn.

 

Mina paraplyer skyddar inte mot regn och det älskar jag dem för.






Någon som kan känna lukten av gräs.

 

 

Jag vet inte så mycket som såntdär,

säger du och drar upp ett grässtrå från marken,

Men jag lyssnar gärna om du vill prata om det.

Jag kan mest bara inte få mina världar att gå ihop just nu,

det är för många kontraster i mig och jag säger att,

Gräs luktar nostalgi och sorg.

Du undrar varför och någon gång ska jag förklara för dig att nostalgin sitter i maj 2008 och att sorgen sitter i kraftlösheten jag kände då. Brukade vila mina trasseltankar på marken utanför huset och lukten av gräs har satt sig i mitt blodomlopp. Idag orkar jag minnas men imorgon vill jag helst vara någon ny.





 



En av de finaste känslorna jag vet.

 

 

solen fortsätter skina,

jag ska nog alldeles snart

ta på mig mina ljusrosa converse

bara gå gå gå och gå

och sedan komma tillbaka

 

det här är en sådan dag

en dag då jag gärna kommer tillbaka

även om jag känner för att gå

 

inte många dagar känns det så

 

ofta vill jag bara gå och gå och gå

och aldrig ens snegla över ena axeln,

men denna Tisdagen vill jag det

 

jag vill gå

och

jag vill komma tillbaks

 

och det är en av de finaste känslorna som jag vet.


Att tro på att allt har en mening

Lite tankeverksamhet från en koffeinpåverkad hjärna.
Ibland tror jag, att allt sker av en anledning. Även alla de där sakerna som känns så hemskt fruktansvärt onödiga, jobbiga och helt outhärdliga. Jag tror faktiskt att det leder till något bra om man bara ger det tid, en jäkla massa tid behövs det ibland, men bara man inte ger upp väntandet, så tror jag att det leder till något bra. Visst känns det väldigt avlägset att tro att ett dödsfall av en nära person kan leda till något bra.. Men på något konstigt, komplicerat och knäppt sätt så tror jag det i alla fall. Att allt leder till något bra.
Och det mina vänner, det är en väldigt bra tanke att tänka på när man undrar varför varför varför behövde just det där hända just mig just nu?! Då kan man tänka att, Kanske leder det här till något bättre, om jag väntar och ser vart tiden för mig. Om jag står ut med sorgen, ensamheten och ångesten, ja då kanske det blir bättre sen!
Så tänker jag ibland, när jag får för mig att det bara är dåliga saker som händer i livet och i världen. När jag får för mig att det är rätt onödigt att vänta ut ångest/ensamhet/tid, för man vet ju ändå aldrig om det blir bra, när det blir bra... Jag gillar den tanken helt enkelt:
Även de mest svåraste och hemskaste sakerna kan leda till något så otroligt fint och bra!

Frågan är hur

Jag vet att jag inte behöver skriva något till dig. Säga något till dig. Jag behöver inte. Men jag vill. Har så mycket i mig som du borde få höra, som jag vill att du ska höra. Men jag har ingen aning om hur jag ska få det ur mig. Vill att du ska förstå och jag vill att jag ska förstå. Vill bara att någon ska förstå det som jag aldrig får ur mig. Men det sitter liksom fast och hur mycket jag än vill berätta för dig, så sitter jag tyst. Skriver inte. Kan inte. Men vill vill vill.

Frågan är hur?


Skoningslös vinter.

 

 

Det är väl inte så konstigt

att du fryser

när du går runt utan skor

mitt i vintern.


Jag saknar mycket

 

 

och allra mest så saknar jag

att känna mig rädd för något konkret

- Vara rädd för rädslor

är så mycket mer diffust

än att vara rädd för mat och siffror


:)


Har man inga förväntningar är det lätt
För vart man än kommer så hamnar man rätt


Höst och regn

Det regnar och jag känner höstpoesin borra sig in i varenda liten por i min kropp.

 

Jag känner för regnet och jag känner för att uppleva vardagspoesin som är så vacker när man väl får ta del av den. Kanske skulle man få ta del av den mycket oftare om man bara lärde sig att även kallnat té är poesi, att frusna fötter är vackert och att salt smakar rätt gott när man är två. Det skulle nog bli mycket finare att leva om man lärde sig att se de gråa dagarna som färggranna och fylla dem med liv istället för väntan. Men vad vet jag. Det regnar i alla fall just nu och jag tycker om mörka höstkvällar. Det låter så fint mot fönsterrutorna.


Saltapinnar är också poesi

Kanske ville jag bara berätta att jag är en annan nu. En annan person. Det har hänt så mycket de senaste åren, samtidigt som det har hänt alldeles för lite. Eller nej föresten. Så kan man inte säga.

 

Det händer nog lika mycket varje dag i hela livet, om man bara lär sig att se de små sakerna som faktiskt sker utan att vi lägger märke till dem. Det är de små sakerna som är avgörande.

Så tänker jag ganska ofta.

De små, helt vardagliga sakerna, det är de som påverkar oss mest.

Jag tänker på det där som kan verka helt självklart, en fluga som surrar, kaffe som svalnar eller bara en dag som kommer efter en natt. Det verkar så självklart när man först tänker på det, om man tänker på det, men sen inser man att det inte alls är så enkelt. För visst hade man tänkt mer på det om det försvann?

 

Tänk dig en stor fest, hemmafest. Folk som pratar, skrattar och dricker. Folk som släpper alla spärrar och bara lever i nuet. Man tänker inte på att den höga dånande musiken finns där, den hör liksom till. den ska bara vara där. Alltid. Så man märker den inte, tänker inte ens på den.

Förens den försvinner.

Då stannar allt upp. Alla vänder sig om. Vad tyst det blev, tänker man. Först då inser man att musiken har varit där, hela tiden.

 

Varför är det så, att man nästan aldrig tänker på det självklara som alltid finns där, det som hör till.

Men så fort det försvinner, så fort musiken tystnar, ja då tänker man på det på en gång.

 

Tänk om man skulle öppna ögonen och verkligen se allt det som finns runt omkring en.

 

Det finns ju så fruktansvärt mycket. Så mycket som vi aldrig lägger märke till. Saker som vi tar för givet.

 

Det skrämmer mig, den tanken.

Men mest blir jag rädd för att man en dag ska förlora en nära person, som man tagit för given. Man ska aldrig ta någon för given. Aldrig. Det är lite som med ens familj. Den finns alltid där. Alltid, alltid, alltid. Man tänker inte mer på det, en självklarhet skulle många kalla det. Familjen bara finns. Men tänk om den en dag skulle sluta finnas? Tänk hur mycket man skulle förbanna sig själv för att man inte tog till vara på det som faktiskt funnits där hela tiden, men som man har varit för blind för att se.

Alla de där små självklara sakerna, de som man inte lägger någon mer tanke vid, men de som ändå finns där. Det är det som gör avtryck i oss. Och på oss. Kanske är det för att vi är vanedjur. Vi vill ha det så som vi alltid har haft det.

 

Man vänjer sig skrämmande fort vid saker som man har. Men man vänjer sig nästan aldrig vid saker som man har förlorat. Det kan vara både små och stora saker. En tröja som krympt i tvätten, en blomma som vissnat eller en vän som slutat andas. Det tar tid att vänja sig vid tillvaron utan det som man alltid har haft. Man kan gå runt och tänka på den där tröjan varje gång man öppnar garderobsdörren – det är jobbigt, men man kommer över det.

Vännen däremot. Den förlorande vännen.

Jag vet inte om man vänjer sig vid det tillslut. Kanske gör man det, kanske inte. Kanske vänjer man sig vid att man aldrig kommer att vänja sig vid det. Jag vet faktiskt inte. Men jag önskar att jag visste. Önskar att jag visste hur länge man kommer att gå runt med saknaden av en person som funnits i ens liv.

Jag vet inte vad meningen med livet egentligen är. Kanske är det att lära sig att älska. Kanske är det att sätta avtryck i någon, att göra skillnad. Om så är fallet, så vet jag flera som har lyckats med det i mitt liv. Jag har så många avtryck i mig. Stora och små. Några som jag tänker på dagligen och andra som kommer fram någon gång ibland. Skillnad har jag också fått i mitt liv. Stora och små. Skillnader helt enkelt. Det är fint att tänka på det. Personer, vänner som har gjort skillnad för mig bara genom att vara sig själva.

Är inte det otroligt? Att en person kan påverka någons liv bara genom att finnas. Det är stort för mig. Stort att man kan betyda något för någon annan bara genom att göra de vardagsval som man gör varje dag. Jag önskar jag gjort skillnad hos någon. Antagligen har jag det. Jag tror att alla någon gång har påverkat någons liv. Det kan vara bra eller dåligt, stort eller smått. Men det har ändå varit skillnad. Sånt är häftigt.

 

Skillnad.

 

Det finns många som under mina år har gjort skillnad för mig. Många som verkligen har påverkat mig och inspirerat mig. Medvetet och omedvetet. Det är jag glad för.

 

Tänk, vad hade man gjort om man aldrig inspirerades av andra? Och vad hade man gjort om musiken inte stannade någon gång emellanåt?


Evigheter finns inte

.

allting luktar
så levande när jag
jämför med din gravsten

.

.

jag vill få ur mig känslorna men de sitter liksom fast i mitt blodomlopp


Fundering

Jag läser igenom mängder med gamla dikter från de senaste åren

och inser att alla som handlar om dig

också handlar om ångest sår och tårar,

är det då så konstigt att jag raderar dem så som jag raderar oss?


Till en älskad vän (som behöver lite kärlek just idag)

Så sluta tvivla nu

*

 

Jag har sett

dina hav under kudden

Mött dina monster under sängen

 

Känt dina skuggor i rummet Hört

din förtvivlan i rösten Nuddat alla

flyktförsök längs dina armar

 

Läst dina innersta hemligheter

Sett dina dagliga tårar och Jag

har sett dina mörka sidor,

 

men jag älskar dig ändå

 

*


Tyst telefon

Du ringer inte jag ringer inte

har glömt bort vems tur det var

men inte var det min i alla fall

du ger mig avgrunder

även när du håller dig på avstånd

 

jag passar aldrig riktigt

antar att det inte

är mig du vill ha trots allt

men du ger ju inte upp

strör så många löften kring dig

att jag blir alldeles matt

strör avgrunder runt mig och

hål i magen har jag

men inte av hunger

kanske mest i brist på kärlek

och omtanke

men inte kan jag väl säga så

för jag får ju mer än jag begär

mer än jag frågar efter

men det är väl inte alltid något bra

antar jag i tystnaden efter dig

 

du ställde alltid upp för mig och nu

är det du som ställer till det för mig


Mitt hjärta får du på köpet.

 .

Åh jag sitter i sängen pysslar brev med styrka i skriver din adress, jag kan den utantill, klistrar igen en liten plastficka fylld av stryka ska jag skicka till dig ett extra frimärke för säkerhetsskull och sedan om två dagar har du det i din hand runt din hals åh jag skickar dig styrka och mitt hjärta får du på köpet.

.


RSS 2.0