Annika

Idag var det begravning.
Jag tror inte det fanns en enda person i kyrkan som inte grät. Och det känns så fruktansvärt orättvist att han som var så omtyckt och älskad, valde att gå. Jag tror aldrig man kan förstå riktigt varför, men man får lära sig att leva med det. Förhoppningsvis. Och jag vet att när jag tänker tillbaka på VP3, ja då kommer Simon att vara en del i alla de minnena. Jag kommer att tänka på honom som en i klassen. För det var han. Och det Är han fortfarande. I alla fall för mig. Jag är glad att jag fick tre år på mig att vara hans vän, för det var tre av mina bästa skolår. Min bästa klass, och då är Alla medräknade.
Det är fint. Men oändligt sorgligt.



Jag minns den stunden i den soffan så väl. Som om det var förra veckan, och som om du fortfarande fanns. Vi snackade, skrattade och du var så glad. Lika glad som vi andra. Jag är glad att vi fick den studen i den soffan ihop.

Jag hoppas du fått ro nu. Vart du än är.