Annika

Det är så mycket lättare att blunda för sanningen än för verkligheten . Det är så mycket lättare att inte se allt det som man inte vill se. Jag väljer att blunda ibland, kanske lite för ofta. Men hur ska man orka se allt det som gör så ont att se? Jag vet inte om jag har den styrka att alltid våga se det som finns att se bara man öppnar ögonen lite till. Jag hade kunnat se dig och din sanning men jag väljer att blunda. Det är lättast så. Jag vill inte se dig och obekväma sanningar. Jag vill inte se dig med lögner på tungan. Så jag ljuger för mig själv säger att allt är bra, du mår bra.

Men jag har sett dina darrande fingrar. Intalar mig själv att det är för att du är nervös men jag antar att det inte är över skolarbete eller nya vänner. Jag tror du darrar av skräck. Men vad är det du är rädd för vännen? Stora starka händer skrämmer nog inte dig längre, du är van vid dem sedan länge. Du darrar av helt andra anledningar. Vad är det du skräms av? Jag tror inte att jag vill veta det. Men jag kan inte låta bli att undra över det när jag ser dig darra så i kroppen. Jag är rädd jag med. Rädd för att du är rädd. Undrar vad det är som skrämmer dig så mycket varje dag. Undrar om rädslan kommer inifrån eller utifrån. Tror att det kommer från ditt djup, men jag kan bara inte förstå vad för mörker som skulle kunna bo där inne. Du som är så vacker när du ler, kan det verkligen vara sant att du har ett dolt mörker där inne som ingen fått ta del av? Kan det vara så att du glömmer bort varför du lever trots att du ser så levande ut när du möter min blick? Jag vet inte.

Rädd för sanningen som vilar inom dig och inom mig. rädd för att se det som du inte vill att någon ska se. Alldra minst jag. Du är rädd för att visa mörkret, om det nu är ett mörker som du går runt och bär på. Jag vet inte det. Men jag anar. Jag anar att det finns något där inne i dig som skrämmer. Något mörkt. Något som känns farligt, förbjudet. Kanske är det tankar som samlats på hög, eller minnen som aldrig bleknar. Kanske är det upplevelser du helst varit utan eller så är det händelser du aldrig upplevt. Jag vet inte vad det är, men något är det i alla fall. Det ser jag och det känner jag, även om jag spenderar mesta tiden med dig med att blunda. Jag är rädd och du är rädd. För vad är vi egentligen rädda? Kanske är det för varandra eller så är det för oss själva.

Jag är rädd för sanningar och jag blir skrämd av tanken på att det finns lika många sanningar som det finns människor på den här jorden. Jag är skrämd av tanken på att vi alla bär sanningen inom oss, men att vi ändå blundar för varandra. Ibland undrar jag vad som skulle hända om folk öppnade ögonen och började se. Men vad är det vi ska se? Kanske blir inget bättre av att vi ser fler sanningar, för vad ska vi då bädda in oss i för lögner? Man måste få dölja lite av sitt inre, hur ska man annars stå ut med att vara den man är?