Annika

Ja, det går upp och ner hela tiden. Mest upp måste jag väl ändå hålla med om. Men ibland går det ner. Jag har fortfarande inte lärt mig hur man gör för att inte falla till marken bara för att man snubblar. Jag vet inte hur man snavar på sina skosnören och sen hittar balansen direkt efteråt. Jag borde lära mig snart för det är rätt jobbigt att snubbla på skosnören helahela tiden. Och vem vill ha skrapsår på knäna när det inte ens är maj än?! Inte jag i alla fall.

Så nu ska jag lära mig att Det Inte Alltid Är Mitt Fel. En svår sak att lära sig när man levt hela sitt liv i tron om att allt som går fel är ens egna fel. Men jag ska lära mig nu. Egentligen har jag redan insett att det inte är mitt fel så fort någon blir arg ledsen eller sur, men det är svårt att komma ihåg det alla dagar. Jag har så lätt för att skylla på mig själv även de gånger då jag inte ens hade med saken att göra. Men jag ska försöka bättre mig. För det är inte alltid mitt fel. Jag vet det nu. Vet att Allt Inte Är Mitt Fel. Ibland gör någon annan fel, ibland gör jag fel och ibland gör du fel. Men det är inte i alla situationer Jag som har gjort fel. Så nu slutar jag att skylla på mig själv när någon har en dålig dag. Det kan hända alla. Jag vet det, jag måste bara komma ihåg det lite oftare. För mitt eget bästa och för andras bästa. Så från och med nu:

Det Är Inte Alltid Mitt Fel.

Det är så mycket lättare att blunda för sanningen än för verkligheten . Det är så mycket lättare att inte se allt det som man inte vill se. Jag väljer att blunda ibland, kanske lite för ofta. Men hur ska man orka se allt det som gör så ont att se? Jag vet inte om jag har den styrka att alltid våga se det som finns att se bara man öppnar ögonen lite till. Jag hade kunnat se dig och din sanning men jag väljer att blunda. Det är lättast så. Jag vill inte se dig och obekväma sanningar. Jag vill inte se dig med lögner på tungan. Så jag ljuger för mig själv säger att allt är bra, du mår bra.

Men jag har sett dina darrande fingrar. Intalar mig själv att det är för att du är nervös men jag antar att det inte är över skolarbete eller nya vänner. Jag tror du darrar av skräck. Men vad är det du är rädd för vännen? Stora starka händer skrämmer nog inte dig längre, du är van vid dem sedan länge. Du darrar av helt andra anledningar. Vad är det du skräms av? Jag tror inte att jag vill veta det. Men jag kan inte låta bli att undra över det när jag ser dig darra så i kroppen. Jag är rädd jag med. Rädd för att du är rädd. Undrar vad det är som skrämmer dig så mycket varje dag. Undrar om rädslan kommer inifrån eller utifrån. Tror att det kommer från ditt djup, men jag kan bara inte förstå vad för mörker som skulle kunna bo där inne. Du som är så vacker när du ler, kan det verkligen vara sant att du har ett dolt mörker där inne som ingen fått ta del av? Kan det vara så att du glömmer bort varför du lever trots att du ser så levande ut när du möter min blick? Jag vet inte.

Rädd för sanningen som vilar inom dig och inom mig. rädd för att se det som du inte vill att någon ska se. Alldra minst jag. Du är rädd för att visa mörkret, om det nu är ett mörker som du går runt och bär på. Jag vet inte det. Men jag anar. Jag anar att det finns något där inne i dig som skrämmer. Något mörkt. Något som känns farligt, förbjudet. Kanske är det tankar som samlats på hög, eller minnen som aldrig bleknar. Kanske är det upplevelser du helst varit utan eller så är det händelser du aldrig upplevt. Jag vet inte vad det är, men något är det i alla fall. Det ser jag och det känner jag, även om jag spenderar mesta tiden med dig med att blunda. Jag är rädd och du är rädd. För vad är vi egentligen rädda? Kanske är det för varandra eller så är det för oss själva.

Jag är rädd för sanningar och jag blir skrämd av tanken på att det finns lika många sanningar som det finns människor på den här jorden. Jag är skrämd av tanken på att vi alla bär sanningen inom oss, men att vi ändå blundar för varandra. Ibland undrar jag vad som skulle hända om folk öppnade ögonen och började se. Men vad är det vi ska se? Kanske blir inget bättre av att vi ser fler sanningar, för vad ska vi då bädda in oss i för lögner? Man måste få dölja lite av sitt inre, hur ska man annars stå ut med att vara den man är?

Jag lärde Ida 5år att knyta vänskapsband idag. Det blev lite fel och lite snett, men väldigt fint ändå. Såklart liksom ;) Hon berättade att:

"Jag ska göra ett till Hugo, för han är söt och knasig och sånna killar gillar jag för jag är också söt och busig faktiskt!"

Valerina 5år, Maja 6år och jag bakade brödbullar. När de skulle hälla i sakerna så råkar de såklart få mer på sig själva än i bunken..

"Honung tycker jag är kladdigt!"

"Det var min mening. Jag ville hälla utanför..."

Senare ska vi äta mellanmål (brödet som vi bakade tidigare) och nästan inga av barnen tycker om brödet, för det är läskiga saker i det (solrosfrön och linfrön) så jag frågar Valerina:

Var det gott?
Jaa! Jag gillar det jättemycket!
(två minuter senare...)
Jag vill inte ha mer...
Var det inte gott?
Nää, jag gillar det inte!'

Det är ju bra att man vet vad man tycker, och inte ändrar sig eller så xD

Jag är absolut ingen shopaholic, men varje gång jag går på stan så slutar det att jag kommer hem med mindre pengar än vad jag hade när jag gick dit. konstigt. verkligen supermystiskt. måste bero på att jag har ett hål i plånboken som gör att pengar trillar ut lite så fort man går förbi en affär :O För det kan ju inte bero på att jag hittar något snyggt som jag bara måste ha...


Därför är det inte alls mitt fel att jag helt plötsligt
är ägare till en assnygg termosmugg att ha kaffe i

Sen kanske det är så att gårdagen inte bara bjöd på en mysig fika med bästaste vännen, utan också en liten (hur liten som helst, jag lovar!) runda på stan och kanske var det så att jag helt plötsligt hade mindre pengar på kortet men både ett par solglasögon och en sommarväska i påsen.. men det Är faktiskt inte mitt fel, det bara blir så... Jag kan inte hjälpa det, jag lovar!


Ett par rosa pilotglasögon kan man ju bara inte motstå..

Men om man nu ska se det positivt så är det ju så att jag bara köper nödvändiga saker. (okej, ett sjätte par med solglasögon kanske inte superduper nödvändigt, men lite behov av det har man ju faktiskt. speciellt som man bara har Ett par rosa brillor sen innan, man måste ju ha Två par, det vet ju alla!) (och okej, en fjärde liten sommarväska kanske inte heller är jätteviktigt att handla, men å andra sidan, vem behöver inte en vit väska till sommaren!?) (och en termosmugg är superviktigt, annars måste man ju gå runt med en pappersmugg eller en termos!? gräsligt tråkigt enligt mig..) Så ja, nu har vi alltså kommit fram till att jag bara köper absolut nödvändiga saker! härligt ^^

Nu ska jag till Trollungarna och leka hela dagen lång!

Jag skyller på att koppen var väldigt överfull, okej!?